Kan inte vi göra en deal, jag och du som läser den här krönikan? Om du tar och langar en kommentar nedan med ett ämne du skulle vilja att jag tar upp så lovar jag att jag ska skriva om detta ämne nästa vecka, under förutsättningen att jag anser ämnet tillräckligt tilltalande. Den här krönikan är helt sjukt rolig att skriva, men vissa veckor är svårare än andra att hitta ämne och jag har för den delen ingen aning om vad ni läsare vill läsa här. Genom den här dealen kan vi göra det roligare för både Er och mig. Hursomhelst tar jag den här veckan upp bollen där jag släppte den förra veckan när jag bland annat pratade om facebook. För er som missat den går den krönikan att läsa här.
Hur meningslösa har inte våra dagar blivit sedan facebooks intåg i våra liv. Sedan det sjukt sociala nätverket släpptes 2004 har person efter person sakta tappat kontrollen över verkligheten. Det som var tänkt att göra oss mer sociala har istället gjort oss så fruktansvärt asociala att jag nästan längtar tillbaka till lunarstorm, och då är det riktigt allvarligt illa.
Jag vet inte om det är själva konceptet som spårat ur eller om det är min ålder som gjort mig mer omogen, men jag tror på det första alternativet. Jag i mina dagar varit medlem på siter som lunarstorm, playahead och även kamrat. Dessa sidor var i mina ögon sociala. Jag satt väl min beskärda del av tiden, speciellt på kvällarna, men framförallt använde jag dessa sidor för att knyta nya kontakter. Kontakter som genom åren faktiskt haft riktigt stor betydelse i mitt liv, vissa har det fortfarande även om man växt ifrån andra, liksom vännerna i verkliga livet.
Jag satt uttråkad hemma hos pappa för flera år sedan, loggade in på kamrat och sökte på inloggade personer i Mölndal och vipps fanns det åtminstonde tio personer man kunde chatta med. 2 timmar senare stod jag ock väntade på en person jag aldrig träffat tidigare, och det är nu ni ska predika att det är dödsfarligt att träffa personer jag inte har en aning om vem det är och det kunde varit en 40-årig pedofil. Men eftersom jag är ett sådant geni som jag är var det aldrig snack om att jag skulle hem till denna person, utan vi skulle ses på en allmän plats och helt enkelt snacka IRL, som det så fräckt hette då, istället för framför alla ögonfrätande pixlar.
Hur spenderar jag dagarna nu? Jag sitter i skolan, är omsvärmad av vänner och människor som är megasociala och jättetrevliga, men jag känner ständigt behovet av att kolla på skären på min iPhone för att kolla vilka statusuppdateringar folk gjort, om någon vill mig någonting eller helt enkelt bara för att jag är van att uppdatera nya händelser trots att jag egentligen inte bryr mig nämnvärt. Den lilla, men ändå befintliga, uppmärksamhet jag måste dra från mina vänner till skärmen må kanske inte verka mycket, men den är saboterande asocial.
Jag har läst en bok av en av Sveriges bästa ”tankeläsare” Henrik Fexeus. Precis i början av denna bok talar han om den osynliga kopplingen mellan oss människor som är så fruktansvärt viktig. Den kopplingen som knyter samman oss och som gör att vi intresserar oss för varandra och vill socialisera, kallad ”rapport” (uttalas ra-påår). Han denfinerar inte riktigt begreppet som jag gör utan gör det mycket bättre, så läs boken ”Konsten att läsa tankar – Henrik Fexeus”. Det kanske dig en större förståelse för vad skjutton jag babblar på om här, och eventuellt gör det riktigt vettigt om du tycker jag låter som en kvacksalvare.
Tillbaka till ämnet så märker jag, med facit i hand, på mina vänner att lite av den här kopplingen förstörs varje gång jag ägnat fokus på min iPhone. En liten del som förstörs på två sekunder kanske inte byggs upp på resten av hela samtalet då det tydligt märks att stämningen ibland kan bli spänd. Är det vad vi idag kallar socialt, när text blir viktigare än personer i verkliga livet.
Då har jag inte pratat om alla miljontals timmar folk lägger på meningslösa spel som antingen innefattar det klassiska: koka, plantera, spendera energi, slåss mot andra maffiafamiljer och så vidare. Sedan de miljarder dollar dessa spelutvecklare tjänar på sina ”gratisspel”, det skulle jag kunna göra en krönika helt själv om i framtiden för det är ett enormt ämne i sig.
Jag brukar någon gång ibland slås av tanken och friheten av att trycka på den magiska knappen ”avregistrera”. Vilken lättnad det hade varit, för vad rent full av skit facebook är, och hur jävla mycket bättre jag hade mått utan det. Men samtidigt, den fyller en funktion. För att hantera många trådar är den fantastisk, jag älskar att slippa det här hemska böket med att maila fram och tillbaka hit och dit och försöka få ut informationen till alla när man var en grupp människor som skulle planera någonting tillsammans. Jag vill inte ens tänka på hur jobbigt det hade varit att planera studentresan jag gjorde med mina skolkamrater häromveckan när över 70 personer ska planera en resa tillsammans, om inte facebook hade funnits. Det är just denna smidighet som gör att jag hänger kvar, men det stör mig att jag inte klarar av att ha en hälsosam inställning till detta virus.
Med denna självinsikt avslutar jag den här veckans krönika som dedikeras alla som någon gång träffat en ny människa och skapat riktiga sociala kontakter på någon sida på nätet. Kanske återknutit en gammal vänskap. Var det då facebook eller lunarstorm som hjälpte er? Skriv en kommentar, och glöm inte att också berätta vad ni vill läsa om i kommande veckors krönikor.