Jag vill börja med att tacka Striem för förra veckans krönika och hoppas att ni inte saknat mig allt för mycket. Personligen har jag varit på en resa i den helt underbara staden Prag och gått runt med huvudet i skyn och kameran i högsta hugg som den värsta av alla turister, men det hör inte hit. Det är åter igen måndag och ytterligare en ny vecka vilket inte går att illustrera bättre än med en ny krönika. Den här gången ska jag ta upp ett av de mest kontroversiella och motsägelsefulla ämnena som går att ta upp – Vårt nyskapta behov av att ständigt skylta med våra privatliv på sociala sajter.
Jag minns när jag var liten och skulle lära mig de där tio siffrorna som man bara måste kunna om sig själv. Jag minns hur stolt jag var över mig själv när jag äntligen lärt mig mitt personnummer helt och hållet utantill. Men jag minns likväl hur min älskade mor var så otroligt noga med att de fyra sista siffrorna var så otroligt privata. De skulle man helst inte säga såvida det inte gällde läkare eller liknande.
Mina minnen fortsätter osökt några år senare när förlagan till våra moderna sociala sajter slog igenom. Lunarstorm, kamrat och playahead. Likaså var det spelsidor, till antalet så många och så längesedan att jag inte ens minns namnet på dem. Alltid var jag så grymt försiktig och frågade min pappa om jag verkligen fick skriva in adressen när man skulle registrera sig. Trots att det tydligt stog att adressen inte skulle visas för någon såg far min alltid så himla ångestladdad ut att det nästan kändes lite läskigt de gånger man hittade en spelsida man verkligen ville registrera sig på.
Bara för 10-15 år sedan var det så här fruktansvärt hemlighetsfullt. Man var så fruktansvärt rädd om sin integritet, sitt privatliv och vad man gav ut om sig själv på det här, då på ofantligt genomslag, internetet. Helst ville man inte ens lämna ut spår om att man hade tillgång till det där 52 kb/s-modemet.
För att illustrera hur det ser ut nu, ett decennium senare finns det inget bättre sätt än att titta på Facebook. Miljontals människor, bara i Sverige, som dag ut och dag in på det ena eller andra sättet slänger ut sig hela sina liv. Adress, mobilnummer, bilder, familj för att nämna några integritetsfaktorer. Inte ens toalettbesöken går säkra längre, för hur många gånger läser man inte uppdateringar som åtminstonde liknar något som ”Sven Svensson sitter och skiter” eller ”att gå på toa är ju asgott”?
Forsquare, Gowalla, Google Latitude och Facebook Places. Jag antar att alla som läser den här krönikan hört talas om minst en, men troligtvis flera av dessa tjänster. Tjänster man använder för att ”checka in” på olika platser. Att för hela världen ropa ut exakt var man befinner sig vid en exakt tidpunkt. Vissa har till och med tagit steget att göra sin egen incheckningsplats för sitt eget hus. Att för sina 500 facebookvänner, och ibland även dessa 500 vänners 500 vänner, eller kanske hela världen berätta precis var man bor.
Det här gör vi utan att ens lägga en ytlig tanke på vad som kan hända. Hur vi lika gärna i en TV-reklam kunde gå ut med en exakt adress och tid som du är på utlandssemester. En guldgruva, för att vara mild i ordvalet, för tjuvar. Vi har checkat in i vårt hus med statusuppdateringen ”Packar” och 2 timmar senare kommer en ny statusuppdatering ”Imorgon drar familjen på en veckas skidsemester, kommer bli asgott!”.
Samtidigt rasar hela världen när Google av ”misstag” sparade information om personers wifi-nätverk, eller veckans stora snackis – Apples lokationsbugg som sparade information om vart man befunnit sig sedan man uppdaterade till 4.x. Men tänk vad man på ett par minuter skulle kunna få veta så väldigt mycket mer information om en person bara av att hitta den på Facebook eller Gowalla. Något som denna person troligtvis inte ens tänkt den minsta tanken om.
Jag lever kvar i min integritetsbubbla jag fick lära mig som 5-åring där det tar emot att ens låta mig visa min profilbild för andra personer än mina vänner. Det är en övervägning för att ändå låta folk som känner mig hitta mig. Det är inte så att jag är emot facebook, bara vad det blivit. Likaså har jag med viss tvekan använt inceckningsfunktionen och skrivit att jag ska på resa, vilket självklart gör mig lika pantad som alla andra människor. Däremot har jag en princip att endast visa statusuppdateringar för vänner, och att aldrig acceptera en person jag inte känner.
Bild: Marco Ugarte, tagen från GP.se
Det finns många som någon gång drömt att de gått i skolan, på stan eller varit på jobbet utan byxor. Någonting som för många tycks vara mer läskigt än att ge ut hela sitt liv till hela världen, att tagga de mest pinsamma bilder med namn och att acceptera vilt främmande människor till det mest personliga vi har bara för att de råkar spela samma spel som vi. Själv måste jag säga att jag nog ser min adress som lika personlig som mina kalsonger och att jag faktiskt iallafall hellre hade övervägt att gå till skolan utan byxor än att be främlingar på internet råna hela mitt hus när jag var i Prag. Med dessa orden vill jag tillägna denna veckans krönika till alla dem som någon gång drömt att de varit mer eller mindre nakna någonstans, och framförallt till alla dem som någon gång faktiskt varit det.