Krönika: Svalnande kärlek

iPad mini har kommit. Jag ville inte ha den. Jag behöver den inte. Ändå stod jag och klämde på den den hos en återförsäljare och var en tiondels sekund från att köpa den. Bara för att.

Varje gång Apple håller en keynote är det julafton. Det tar inte många minuter innan ha-pulsen slår så hårt att nattsömnen bara är att glömma. Men för iPad mini kände jag (konstigt nog) ingen upphetsning. Schysst design men tidsresan tillbaka med skärmupplösningen och processorn fick mig att rycka på axlarna av lätt besvikelse.

Men dagarna gick och andra tankar slog rot. ”Kanske är storleken egentligen optimal?”, ”Den skulle faktiskt se väldigt snygg ut på vardagsrumsbordet” eller ”Om inte annat så gillar nog frugan den lilla och söta designen”. Det finns säkert en diagnos för den här typen av tankar. Men var inte orolig, jag har lärt mig leva med det.

Så på releasedagen stod jag där, helt plötsligt övertygad om att den här iPrylen skulle frälsa mig och klämde lite på testexemplaret. Trots att jag blev imponerad över dess extremt smidiga design så lyckades jag förhandla med djävulen på höger axel. ”Jag väntar tills framtida generationer dyker upp, den lär åtminstone ha en Retina-skärm”, tänkte jag. Stolt gick jag därifrån tomhänt. För första gången på länge kunde jag bromsa mig och hoppa över en nyhet som ändå till viss del lockade. Vuxenpoäng till mig!

Den som känner mig vet att detta inte är jag, finns intresse köper jag den. Punkt. Så det kanske säger mer om iPad mini än om mig? Har Apple misslyckats? Till viss del vill jag säga. Minin är en väldigt kapabel och behändig maskin som absolut inte behöver skämmas för sig. Men det är heller ingen maskin som på något vis är pricken över i:et. Och det blev lite väl tydligt att man nu med god marginal kan göra en andra generation med snabbare processor och förhoppningsvis med inkluderad Retina.

Jag har inga problem med att Apple mjölkar mig på pengar. Än så länge har jag ändå fått något i utbyte av det. Men nu när minin var en besvikelse och iPad 4 ett hån mot tredje generationens konsumenter så säger det mig något. Även om jag precis som väldigt många andra har alldeles för höga krav på Cook och hans gäng så har ett litet missnöje börjat grott inom mig. Jag älskar min iPhone 5 men börjar bli trött på iOS. Jag vill ha en iPad i minins format men med högre prestanda. Jag är kär i Siri men vi har vissa kommunikationssvårigheter som gör relationen något ansträngd.

Detta är sådana små irritationsmoment att det egentligen inte borde vara något att lägga vikt vid. Men vi har blivit sååååååå bortskämda i flera år nu och även om Apple inte på något sätt underpresterat så väntar jag bara på någonting större, bättre och vassare.

Det är lätt så det kan bli när man en gång blivit frälst. Man måste också få gå igenom en period av tvivel, oro och besvikelse. Har jag för höga krav? Nja, inte mer än att jag kräver att man försöker återuppliva Steve Jobs. Finns garanterat en app för det. Eller?

Vad tycker du? Apple har presenterat en uppsjö produkter i år. Växer kärleken eller börjar det knaka i fogarna?

Johan Lindström

Johan Lindström

Skribent

Dela:

Comments are closed.