Ja, jag vet. Jag avfärdade iPad mini. Ville inte ha den, jag gav mig själv en massa vuxenpoäng och en klapp på axeln för jag lyckades komma till insikt att den var fullständigt onödig. För att inte tala om dess brist på en Retinaskärm, hur kunde Apple vara så dumma? Jag nämnde också i en tidigare krönika att det inte var likt mig att hoppa över något från Apple. Nu är jag mig själv igen…
Så nu sitter jag här med min iPad mini och fullständigt dyrkar i stort sett allt den har att erbjuda. Min väldigt stora och otympliga iPad 3 står faktiskt enbart och samlar damm och inväntar att pappa Johan ska finna en plats åt denne inom kort. Jag kom väldigt snart till insikt varför storebror är glömd. Storleken, vilket här har har STOR betydelse. I detta fall så är mindre (lyssna nu tjejer) väldigt mycket bättre. Faktum är att storleken iPad mini befinner sig i är vad iPad alltid borde ha varit. Vad snackade Steve Jobs om?
Jag måste ge Apple en väldigt stor eloge. Här lanserar man en produkt vars innehåll innanför skalet redan kallas antik. Ändå levererar man en surfplatta i absolut toppklass, fast ändå inte. Snacka om utvecklingspotential (oj, vilket medvetet val) denna produkt har. Det säger en del om vart konkurrenterna befinner sig idag och det är förbannat kaxigt av Apple att våga släppa en, på väldigt många punkter sämre surfplatta än konkurrenterna och ändå ”komma undan” med det. I det här fallet får vi till stor del tacka iOS (som jag ändå hackat på tidigare) som flyter på lika bra som hos sina starkare syskon. iOS tillsammans med formfaktorn skapar en sorts symbios som inte upplevts sedan iPhone 4 lanserades.
Det börjar bli söndertjatat nu. Du vet det redan, jag vet det, till och med min äckliga hus-spindel i grovköket har koll på minins ”dåliga skärm”. Det är också den största anledningen till att många (inklusive mitt nya tidigare jag) valt att inte utöka sin befintliga iPad-familj. Nu till det intressanta, jag bryr mig inte. Jag noterade den sämre upplösningen, insåg att jag kommer bli fattig redan när generation två kommer och that’s it. Punkt. För här väger alla fördelar upp det enda negativa. I tester runt om på webben och i olika forum går tonen som om avsaknaden av Retina gör den oläslig. Naturligtvis är det väldigt långt ifrån sanningen. Visst, Retinans egenskaper är fantastiska men Apple levererar trots allt en bra skärm i minin. Vikten är optimal, formatet gör den lättare att skriva på och dess portibalitet får storebrorsan att kännas som en stationär PC från 1997. Jag kan inte vara tydlig nog när jag skriver att iPad känns som om den är på väg att framkalla ett ryggskott när jag bär den. Så lätt är iPad mini.
Nu sitter du kanske och funderar på att jag har glömt en annan viktig aspekt? Processorn. Jag som inte spelar mer grafiktunga spel än Angry Birds på mina iEnheter märker ingen skillnad. Surfande, tidningsläsande eller youtube-tittande går visserligen någon tiondels sekund snabbare på mina 3:a men eftersom jag sitter inte med dessa två iPads bredvid varandra och simultansurfar (hallå, jag är kille) så märker jag ingen skillnad i själva användandet. Jag har inte använt mig av min 3:a sedan minin landande i min famn, jag har till och med använt den mer än min iPhone i hemmet. Något jag aldrig trodde kunde ske.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, mer än vad jag redan skrivit. Minin bara känns rätt. Så rätt att jag är helt övertygad om att när den nästa generation får sin förväntade Retinaskärm kommer den att sälja mer än deras flagskepp, oavsett om processorn ligger en eller ett par generationer efter. Så bra känns den och så bra ÄR den.
Det som Minin bar med sig var också den nya (teoretiska) kunskapen att jag verkligen vill ha möjligheten att få äga en iPhone XL. Storleken mellan en iPad mini och iPhone 5. Mumma.
Har jag förälskat mig i andrasorteringen?