Krönika: Gratis – Ett dyrt pris att betala

Magnus Betnér säger i en av sina shower ”Kex wants to be free, också” angående internetanvändare som vill ha allting gratis. Han syftar då mest på illegal nedladdning av upphovsrättsskyddat material, det vill säga musik och film. Men hur långt är vi beredda att gå för att få kexet gratis, och finns det egentligen någonting ”gratis”?

integritet, google, gratis

Så sent som förra veckan släppte Google sin dropbox-utmanare Google Drive. Företaget bakom världens största sökmotor som också står bakom sloganen ”Don’t be evil” slog till med att erbjuda alla användare fem Gigabyte lagringsutrymme, helt utan kostnad. Samtidigt passade de på att höja lagringsutrymmet på Gmail till hela tio GB vilket såg ut att följa deras motto. I kölvattnet lurade dock baktanken, bara några timmar efter att de första användare laddat ner sina program och börjat använda sin Google Drive flöt en punkt ur användaravtalet upp till ytan – Även ”gratis” har sitt pris.

”När du lägger upp eller på annat sätt skickar in innehåll till våra tjänster ger du Google (och våra samarbetspartner) en global licens att använda, värdlagra, spara, återge, ändra, skapa härledda verk (exempelvis översättningar, anpassningar eller modifieringar som vi gör så att ditt innehåll fungerar bättre med våra tjänster), kommunicera, publicera, framföra offentligt och distribuera innehållet. Rättigheterna som du beviljar i licensen gäller endast i syfte att driva, marknadsföra och förbättra våra tjänster, samt utveckla nya tjänster. Denna licens fortsätter att gälla även om du upphör att använda våra tjänster (exempelvis företagsuppgifter som du har lagt till i Google Maps). […]”

integritet, internet, gratis

Nu springer inte jag runt med foliehatt på huvudet och påstår att Google kommer att göra alla dina självskrivna fanfiction-noveller och nakenbilder tillgängliga för allmänheten, men jag tror inte att jag tar i när jag säger att du kan räkna med att reklamen du ser på Google kommer att vara starkt influerad av så kallade ”nyckelord” i dokumenten du sparar på din internetbaserade hårddisk. Google försöker plåstra om såren genom att lugna med meningen ”Rättigheterna som du beviljar i licensen gäller endast i syfte att driva, marknadsföra och förbättra våra tjänster […]”, men väldigt mycket lugnare känner jag mig inte. Vi ska minnas att även om vi användare inte betalar några pengar kostar det Google MYCKET pengar att driva servrar som ska kunna lagra alla Gigabytes, med andra ord kan det innebära att Google säljer vidare all information du lagrar i deras tjänst. Google definierar självklart inte heller vilka deras samarbetspartner kan tänkas vara.

En annan väldigt populär ”gratis” tjänst de flesta använder sig av är Facebook, som enligt de senaste ryktena planerar att bli ett aktiebolag den 17 Maj. Som det ser ut just nu så kommer det slutgiltiga värdet att bli strax över $1.000.000.000. Frågan jag funderat på ett tag är hur en tjänst som är gratis kan värderas upp till hela 7 miljarder kronor? Svaret är inte särskilt glamoröst men samtidigt väldigt enkelt – Det är givetvis alla vi användare och framförallt våran information som är värt dessa enorma summor. Allt ifrån vart du checkar in, vilka länkar du gillar och läser till den text du skriver och vilka bilder du laddar upp.

integritet, gratis, facebook

När Facebook var nytt gav de oss en tjänst som slog ihop många tjänster för den ”allmänna internetanvändaren”. Plattformen gav varje användare en egen mini-blogg, ett verktyg för att chatta och dela information med varandra, exempelvis nyhetslänkar, bilder och videor – Allting på ett och samma ställe. För att finansiera detta fortsatte de på Googles redan plogade väg där de visar lite reklam i ena hörnet, så oskyldigt det kan se ut. Ingenting som blinkar och ljuder eller på annat sätt förstör läsupplevelsen som på övriga reklamfinansierade webbsidor.

Men är de små reklamrutorna så oskydliga som de tycks vara, hur kan dessa generera lika mycket pengar som alla flashbanners som ibland gör att vi inte vet vart artikeln slutar och annonsen börjar (*host* aftonbladet *host*)? Facebook vet självklart såpass mycket om oss användare att de inte behöver tvinga oss att titta på annonser vi inte vill se, utan kan istället visa reklam från företag som ligger nära oss och våra intressen, som vi faktiskt erkänt att vi gillar. Hur bra är det inte för exempelvis Stadium att kunna nå ut till alla som ‘gillar’ InterSport när de har en oslagbar rea. Facebook var självklart inte nöjda där, och ett tag uppmärksammades det högljutt att Facebook faktiskt får äganderätt till alla bilder användarna laddar upp – En punkt i deras användaravtal som det numera är helt tyst om. Det är knappast konstigt att Google surfar vidare på vågen nu när bränningarna lagt sig.

Vi har konstaterat att gratis är ett pris vi gärna betalar, men hur värderar man integritet? Vilken summa skulle jag behöva betala dig för att du utan protest skulle ge mig all information om dig som går att få tag på. Exempelvis vart du bor, när du har semester, hur många syskon du har, vart du jobbar, vilka du jobbar med, vilka vänner dina arbetskamrater har och vilket politiskt parti du röstar på eller vilket fotbollslag du håller på för att bara välja några av det bottenlösa hav av punkter du bara skulle ge mig utan att skänka ens en halv tanke. 1000 kronor? 1 000 000 kronor? 1 000 000 000 kronor?

Den här veckans krönika tillägnas alla som säljer sin integritet för ett medlemskap på en hemsida och det väldigt dyra ordet ”gratis”.

HS

HS

Skribent

Dela:

Comments are closed.